Priset för att "hålla ihop"

Dagarna då jag går runt och "håller ihop" allt är färre än tidigare i livet, då alla dagar handlade om det. Jag fixar, ordnar, presterar, levererar, biter ihop lite till och tänker: ”Det är bara att köra.”

Utåt kan det se ut som styrka. Men ofta känns det mer som att jag driver mig själv framför mig, i stället för att landa i mig.

Att hålla ihop är ett autopilotsläge för att inte belasta andra, för att vara duktig, för att vara pålitlig, för att inte tappa kontrollen och kanske för att slippa känna efter. Det är en vana som smugit sig in i allt från jobbet till relationer.

Och det funkar ett tag. Men kroppen börjar så småningom att säga ifrån på sitt tysta, envisa sätt. Migrän, spända käkar, korta andetag, trötta muskler och en slags inre dimma. Då förstår jag, känner igen mitt gamla mönster. Jag har kört på för hårt. Igen.

Det är här min inre styrka får komma in, den som växer när jag vågar släppa taget och axlarna sjunker neråt och bakåt, andetagen får ta plats och blir långsamma och djupa. N

är jag erkänner för mig själv att jag är trött eller överväldigad.

Jag tränar på att låta yogamattan vara min frizon för där kan det bli ännu tydligare. När jag presterar på yogamattan känns det ryckigt, kantigt och pressat. Men när jag lyssnar, stannar upp och andas blir jag rundare i kanterna, mjukare och mer stabil. Som om kroppen säger: ”Här är jag. Jag håller dig.”

Att komma på yogan trots att du hade lust att ställa in. Att ta en paus innan du svarar. Att säga nej när det behövs. Att låta din egen rytm få plats. För mig är det att vara stark inifrån.

Att inte längre hålla ihop av gammal vana, utan att lyssna på mig själv. Att släppa taget lite grann istället för att pressa fram mer. Att stå stadigt i mig, inte i prestationen.