Nu tar jag paus

I år har jag tagit mig igenom slutet av våren och försommaren tack vare ett RENT JÄKLA PANNBEN.

Så hör års har jag alltid kring 300 yogapass ”i ryggen” sedan förra sommarens semester.

Jag är så glad åt det, och att det har varit fullt i min lilla studio. Att få skapa kreativa, roliga och återhämtande yogapass i en tillåtande och lugn miljö har varit mitt mission i sju år. Tänk att jag får göra det för och med en skara så härliga människor. Jag känner mig på riktigt lyckligt lottad.

Jag var som skör under vårvintern. Flera år med målet att mamma skulle få ett fint slut och när slutet kom var jag … helt slut. Med julen som i ett ledsamt töcken tog jag mig an våren med hopp om något nytt och såg fram emot att hålla mitt första retreat i augusti och ett bokprojekt.

Ödet ville annorlunda. Eller kanske var det mitt kall att dela med mig av Core Strength Vinyasa som tog över. Så vips! Nu är jag inte bara Master Teacher utan ska också ha min första yogalärarutbildning tillsammans med Karin Thyr Eriksson

När sommaren närmar sig känns alla pass i kroppen (lite för många i veckan för att det ska vara hållbart). Det känns tjatigt att städa studion hela tiden (jag städar mer än jag yogar!). Jag ska inte säga att kreativiteten tryter, för att skapa sommaryogan online är så himla roligt, men jag är liksom lite trött i huvudet.

Mitt i detta tar min älskade dotter studenten. Jag har någorlunda tryggt vilat i att hon har det bra i anpassat gymnasium, även om man som mamma till ett barn med en IF alltid är lite orolig, men vad händer nu? Mammahjärtat slår ojämnt och samtidigt så väldigt stolt över min fina, modiga och empatiska dotter.

Känslorna räckte liksom till flera håll samtidigt. Oro inför framtiden. Lyckorus över utspringet. Glädjen och all kärlek under studentfesten.

Det är med magkatarr jag går på semester. Och vet du? Nu tänker jag njuta. Yoga på stranden, sluka bok efter bok i skuggan, fastna med blicken i horisonten och öva på att göra absolut ingenting.

Även pannben behöver semester.