Ett kärleksbrev till det ofärdiga

Förra veckan publicerade jag en av mina mest obekväma texter hittills – om psykisk ohälsa, om mörkret som ibland får mig ur balans. Och wow ❤️

Era meddelanden, delningar och kommentarer har sköljt över mig som en varm våg. Det blev som en kärleksboost jag inte visste att jag behövde. Tack från botten av mitt hjärta ❤️

Foto: Nikola Stankovic nikolaroyale.com

Den här veckan handlar temat i yogastudion om självkärlek. Inte det polerade Instagram-jaget. Utan den där djupa, ärliga, sårbara kärleken till sig själv.

Den som säger: jag älskar mig inte för att jag är perfekt, utan för att jag är jag. Med allt mitt trassel, alla mina drömmar, och mitt vackra, trasiga mod.

Det är så lätt att tro att självkärlek är att unna sig en chokladbit, en spahelg eller en ny yogamatta. Och visst, det kan det vara. Men det är också att sätta gränser. Säga nej. Våga vila. Släppa taget. Be om hjälp. Erkänna att vi inte orkar. Självkärlek är inte alltid vackert, men det är sant.

Så den här veckan övar vi tillsammans. På att säga: jag älskar mig. Med rösten, med kroppen, med andetaget. Vi mjuknar inför oss själva. Och kanske, kanske, börjar vi se på vårt inre med samma ömhet som vi ser på någon vi älskar.

Du är välkommen, precis som du är. I rörelse, i stillhet, i skratt eller tårar.

Med kärlek,

Sanna