När mattan inte bär som vanligt

Min mamma finns inte längre, och det är fortfarande ofattbart.

Jag har trott mig vara beredd en längre tid. Cancer är cancer, och när den har spridit sig i en gammal kropp är dagarna räknade. Det vet vi. Och ändå är vi aldrig redo.

Begravningen och minnesstunden var dagen innan julafton. Mamma älskade julen.

Jag känner mig obalanserad. Mattan har dragits undan och jag har tappat fotfästet. Jag är trött. Ofokuserad. Det är som att kroppen och sinnet inte riktigt vill åt samma håll.

Jag hade verkligen sett fram emot att ha nyårsyoga, men mitt i passet tappade jag tråden.

Att tappa trådar är egentligen inget ovanligt för mig. Det är till och med något jag bjuder på. Jag tror på att vara tillåtande på yogamattan, för om jag tillåter mig själv att vara mänsklig, så öppnar det upp för dig att också vara det.

Just den här tappade tråden bar jag tungt med mig resten av nyårsafton. Den följde med mig hela dgen, fylld av sorg och en känsla av otillräcklighet.

Några dagar senare började jag läsa igenom materialet inför kursen Slow Movement Immersion med Ulrica Norberg. En utbildning jag anmälde mig till redan innan mamma dog. Det slog mig hur fint det var. Att jag varit förutseende, utan att veta om det.

Mitt ord för året blir resilience, motståndskraft att vila i det som är.