Mjukna inifrån och ut

Har du också dagar då allt känns kantigt? Tankarna går i fyrkantiga banor, kroppen känns stel, och till och med tiden verkar ticka i hårda, bestämda slag. Jag blir så trött på mig själv sådana dagar, tänker att jag borde skärpa till mig när jag egentligen vet att vägen framåt då är den som går genom mjukhet. Hänger du med?

Jag har börjat tänka på mjukhet som något aktivt. Inte som att ge upp, utan som att ge efter. Inte som att vara svag, utan som att vara villig att släppa taget. Att våga möta det som känns, utan att döma det direkt. Att låta kroppen tala i sin egen takt, utan att stressa fram svar.

Det börjar ofta med andetaget. Ett lite längre, lite vänligare andetag. Ett som inte bara fyller lungorna, utan också rensar ut. Sedan kanske axlarna sänks, pannan slätas ut. Och plötsligt märker jag att något i mig har börjat mjukna – inifrån och ut.

Ibland kommer den känslan på yogamattan, i en framåtfällning där jag slutligen släpper kampen. Ibland kommer den i ett samtal, när jag vågar vara sårbar. Och ibland – mitt i vardagen – när jag bara stannar upp, lyssnar och låter hjärtat hinna ikapp.

Jag tror att vi behöver mer av det där. Mer varsamhet. Mer inre rymlighet. Mer tillåtelse att inte alltid vara på väg någonstans, utan bara vara.

Så kanske det här kan få vara en liten inbjudan: att den här veckan öva på att mjukna. Inte för att du måste. Utan för att du får.