Släpp taget, förlåt för din egen skull

Det finns ord som verkligen landar och som ger en tydlig riktning vi inte märker förrän vi behöver dem. En sådan fick jag höra i en meditation min yogalärare Karin läste för flera år sedan, och som jag senare har läst i meditationer till dig som yogar här:

“Förlåt dem som har sårat dig, inte för att de förtjänar det, utan för att du förtjänar lugn och ro.”

Förlåtelse är komplicerat. Det är inte ett “okej då”. Det är inte att glömma. Det är inte att säga att det som hände var rätt. För mig är det mer som att knyta upp en knut inombords. En knut som ibland suttit där så länge att jag vant mig vid den. Men den tar plats. Den tar energi. Den gör mig trött på ett sätt som varken meditation, yoga eller semester riktigt kan rå på.

När jag släpper taget handlar det därför inte om den andra personen. Det handlar om att ge mig själv tillbaka. Att säga: Jag väljer att inte bära det här längre. Att lyfta blicken från det som varit och stå stadigare i det som är.

Förlåtelse kan se olika ut. Ibland är det ett tyst “nu räcker det”. Andra gånger är det en lång process. Det har hänt att det har varit ett beslut om att släppa taget lite varje dag tills det plötsligt händer mer automatiskt än med ansträngning.

Vi är människor, inte maskiner, och det finns ingen tidsplan.

Men det finns en riktning. Mot mer lätthet. Mot mer närvaro i det du vill skapa framåt. Kanske är det så enkelt, och så svårt, som att fråga sig: Vad bär jag som inte längre är mitt?

Och kanske kan just den frågan bli början på att ge dig själv lite mer frihet.