Att våga vara långsam

Det plingar. Telefonen lyser upp. Ännu ett mejl, ett sms, en pushnotis. Vi är ständigt uppkopplade, alltid redo att svara, alltid tillgängliga. Och mitt i allt det där är det lätt att tappa rytmen som kroppen egentligen längtar efter.

Jag fastnar själv i tempot. Även i stunder som borde vara lugna som en promenad, en kopp te, en stund på mattan så kan tankarna dra iväg: “borde jag kolla mailen?”, “ska jag svara på det där nu?”, “vad händer om jag missar något?”

Men vad händer egentligen om du missar något? Sällan någon form av katastrof. Kanske till och med en gåva.

Att våga vara långsam är att välja bort brådska. Det är att påminna dig själv om att världen inte går under för att du inte är nåbar varje sekund. Det är att återta makten över tempot i ditt eget liv.

På yogamattan får du öva på det. Här finns ingen skärm som pockar på din uppmärksamhet (det är "mobilförbud" i yogastudion). I långsamheten händer något. Kroppen hinner ifatt, sinnet får vila och kanske upptäcker du en stillhet som annars drunknar i bruset.

Jag tror vi behöver mer av det. Mer utrymme för långsamhet. Mer tid där vi är helt närvarande. Inte tillgängliga för världen, utan tillgängliga för oss själva.

Så nästa gång du känner dig stressad av att alltid vara uppkopplad – stäng av en stund. Andas. Rör dig långsamt. För långsamhet är inte att halka efter. Det är att hitta tillbaka till livet som pågår precis här, just nu.